Nä, nu drar jag på semester va!

Ladies and Gentlemen. Nu beger vi oss snart till Amadores. Mot äventyr och oändligheter. Planet går 08.45 och innan dess ska jag hinna packa allt. För nu är det packat och inte klart. Men det är näst intill färdigpackat, fastän jag inte är klar ligger övervikten och skriker i bakhuvudet. Kan man aldrig lära sig hur mycket man ska packa?
Någon som har ett packningsknep? Jag lägger alltid fram allt jag vill ha med mig på min säng för att veta vad jag skall ta med mig. Men ändå.. Jag gillar inte att packa. Har aldrig gjort. Fast vet ni vad som är ännu värre, och vad jag är ännu sämre på? Att packa upp! Det är så tråkigt. Känns som sakerna aldrig tar slut.

Jag börjar få lite smått resfeber, men det löser sig. Jag har sagt det innan och säger det igen; I’ll be fine, I’ll always be. Så mamma & pappa, ni behöver inte vara oroliga!

Vi ska sköta oss därnere, precis som vi alltid gör :-)

Jag har kommit på att jag älskar flygplatser. Det är som en enormt fulladdad känslobomb. Tänk hur mycket känslor det finns på flygplatser. Kramar, längtan, avsked, välkomnanden, see-you-soon-s, rädsla, ångest, lycka, kärlek, nervositet. You name it, du hittar allt på en flygplats. På vissa ställen spricker känslobomben – det blir tårar, skratt, varma kramar, ännu mer tårar och ännu mer skratt.

 

Nu ska jag snart sova. Kommer inte blogga på en vecka, om ni vill få tag på oss når ni josefine på mobilen. När vi kommer hem kan jag garantera att vi kommer att ha många bilder att bjuda på!

ADIOS FLAMINGOS!